ahopp, det är väl här man ska skriva då. Det har väl trots allt med kärlek att göra också? Whatever...
Jag har länge funderat över meningen med livet. O jag tror meningen med livet är hopp... o svek som förgör hoppet. Alla dör olyckliga. Olyckliga för dom inte fått berätta för sin älskade hur mkt han/hon älskar den. Det är livet enligt mig.
Anledningen att jag skriver det här är att jag nu (som alltid) är depprimerad as fuck för... Ja varför? Varför är jag depprimerad?
Kan det va för jag aldrig hittar nån som älskar mig?
I dag fick jag höra att jag va så ful så man spyr... mhhm, kul o höra. Jag vill bara hitta nån att älska antar jag. Men ingen verkar älska mig... Jag är antagligen den fulaste personen på jorden. Ingen kan älska mig, alla skiter i mig. Min farsa kastade ut mig ur huset för 1 år sen o lät mig frysa, Det va morgon nån gång i oktober. Kallt som fan. Så nu bor jag hus min morsa. Men skit i det. Ingen kan älska mig? Jag är väl inte ens värd att göra glad... :/
Laddar forumet…

Förjävligt egentligen :P