Mår kasst

Hej, jag har haft liknande problem. Jag hade dåligt självförtoende, trodde att alla såg ner mig och hade det svårt att prata med andra. Jag var riktigt deppig under en lång period och familjen och troligtvis andra märkte det med... men tillslut bestämde jag mig för att söka hjälp för detta och det underlättade en hel del har fortfarande små problem det vissa av de saker jag skrev men det blir bättre med tiden. Jag tycker du ska söka hjälp för detta, du förnedrar INGEN genom att göra det!

Du är modig som skriver detta. Men man ska aldrig skriva för mycket i internet för att när man väl är inne i internet kommer man aldrig ut igen. Ta en video till exempel... en internationell video kommer alltid att vara i Youtube. Och om man är för deppig är det enkelt att hamna i en värld som inte existerar. En virtuell värld som man inte kan kontrollera. Vet du vad? Jag förstår vad du går igenom och det enda jag kan skriva är att du är inte den enda som känner så... skolan är svårt för dem flesta i vissa perioder och jag tror att det finns flera som känner så som dig i den gymnasium som du går på. Jag tror inte det förresten för att jag vet att det är så. Själv kände jag likadant i skolan. I högstadiet gjorde jag för många dumheter. Jag sa för mycket och det gör jag alltid. I Facebook har jag skrivit av mig (på svenska) så dem flesta förstår det vad jag skriver. Vet du varför? Jag har ett öppet hjärta för att jag är den jag är... det kommer jag alltid att vara och man måste ju vara stolt över det. Man lever en gång (min concept av livet) och man måste leva livet fullt ut. Livet kan ta slut när som helst. Ta inte sakerna för givet... värdesätt det du har. Planera saker så att du har saker att se fram emot. Gå ut och res till andra länder. Känn friheten. Jag upplevde mitt livs bästa månad. 15 Januari - 16 Februari. Egentligen är det 16 Januari till den 15 Februari om man räknar bort flygtimmarna. Jag var i Chile och det ligger i SydAmerika. Det var den roligaste månaden någonsin i mitt liv. Jag träffade släktingarna och jag träffade inklusive nya kusiner och dem är små barn utan månadspeng (dem är fattiga) och dem behandlade mig med respekt. Dem skojade med mig och dem såg upp till mig. Jag träffade dem ungefär tio dagar innan hemresan och jag träffade dem i ungefär tre dagar. Vi hade det kul och vi snackade en massa. En av dem sa att jag hade barn i Sverige (för att skoja) och en annan frågade mig helt plötsigt när jag lekte (lekte kulor) med dem. Han sa det till henne tidigare under dagen. Hon sa mitt namn och hon ställde frågan: Gabriel. Jag: Ja? Carla (hon heter Carla [den äldsta tjejen av dem] och hon är 12 år): Har du barn i Sverige? Jag: Eehhmm... (Jag blev för nervös och jag blev för röd i ansiktet för att jag skämdes). Det första jag undrade var hur hon kunde tro att jag hade barn. Den äldsta killen Roby sa till henne att jag hade barn (hon sa det själv). Jag började att skratta och jag frågade honom (på spanska såklart): Varför sa du det till henne? Roby: Hon ljuger... jag har inte sagt något till henne. Carla: Han sa det till mig. Jag: Min första intryck av dig Roby var att du var lugn men jag hade förmodligen fel. Roby fortsatte med det hela och Carla blev lite sur så Roby erkände efter fem minuter typ. Jag sa att dem skulle ta det lungt för att jag blir nervös när människor bråkar. Dem blev lugna och Carla sa: Roby sa också att du är tjugo år gammal. Jag: Det är sant. Jag är tjugo år gammal. Först trodde hon inte för att jag ser yngre ut än vad jag är. Jag hade det otroligt trevligt med dem. Jag sov över hemma hos dem och jag blev alldeles för nervös när min mor åkte iväg. Jag fick ont i magen men jag sa inte något till någon för att jag ville inte göra dem oroliga. Jag hade aldrig sett dem förut. Jag hade inte en aning om hur dem är som personer men det spelade ingen roll. Jag litade på dem för att dem är mina släktingar. Jag var rätt så tyst innan jag sov och men min Autism blev allt så svårt med sömnen så jag sov inte så mycket. Nästa dag träffade jag en kusin. Robys lillasyster Catalina. Hon är 12 år gammal. En otrolig trevlig kusin. Catalina sa att hon har inte träffat alla sina släktingar och att hon hade en moster från en land med snö. Jag sa att det var min mor och hon trodde inte mig. När mor kom såg Catalina att jag talade sanning. Jag har en kusin med en defekt också. Han har nio fingrar bara. Jag tycker synd om dem men jag vill inte känna medömkan för att dem träffar ju varandra. Jag träffar aldrig mina släktingar. Jag saknar dem otrolig mycket. Jag saknar hur jag och Roby skämtade med varandra. Efter det med barnen blev jag för fundersam och han frågade mig: Varför är du så fundersam? Jag: Jag tänker bara på mina barn i Sverige. Roby: Du kommer väl aldrig släppa det eller? Jag: Detta här är den sista gången. Juan Pablo skrattade i bakrunden bara och jag skrattade också. En stund senare blev jag fundersam igen och han frågade mig ännu en gång vad det var jag tänkte på och jag sa bara: Jag tänker på mina barn. Roby: Ska du inte släppa det någon gång? Jag sa det bara på skoj. Jag: Det gör jag också Roby. När vi åt under kvällsmaten drack jag mjölk och den var rätt så varmt. Jag tog koppen med mjölk och jag skulle dricka. Roby: Är mjölken inte varmt? Jag: Det tror jag att den är. Roby: Du kommer att bränna dig. Jag: Aj... jag brände mig. Roby: Jag sa det till dig. Jag: Jag gjorde en skådespel bara. Roby: Jag hatar dig. Han kollade på mig och han skrattade medan han sa det så jag skrattade okontrollerad på grund av hans blick så det var nära att jag spottade ut mjölket. Nu skrattar jag när jag tänker på det. Vet ni? Jag blev bjuden till poolen med dem och det var roligt där med dem. Först vågade jag inte att snacka så jag skrev i min logg. Roby började att läsa och jag skrattade för att han uttalade fel när han läste på svenska. Sen såg han Fransiscas namn och hon är en vän till mig. Carla läste också med Roby och hon frågade mig varför jag hade en logg. Jag sa bara att jag skrev logg till min blogg. Roby frågade mig lite senare: Vem är Fransisca förresten? Jag: Det är en vän från Concon bara. Concon är en liten stad som tillhör VDM (Viña Del Mar). Roby: Är det en vän bara eller är det din flickvän Gabriel? Jag: Det är bara en vän till mig. Roby: Är du säker på det eller ljuger du? Carla: Är inte Fransisca moder till dina barn? Jag: Gjorde vi inte en pakt igår på att vi inte skulle snacka om det igen? Roby: Du gjorde honom nervös Carla! Jag: Men exakt vem var det som började med skämtet? Carla: Förlåt Gabriel. Jag sa till Carla att hon inte behövde be om ursäkt. Vi skrattade medan vi snackade. Jag skrattade så mycket där i Chile. Alla dagarna hade någonting speciellt att erbjuda. När jag var i Mendoza såg jag några släktingar i Valparaiso. Mendoza ligger i Argentina. Och Valparaiso ligger i Chile. Rätt så ironisk att jag träffade dem just där. Eller tycker inte ni det (ni som läser detta givetvis)? När jag campade med min styvfaders familj så skrek jag så mycket så att ungarna skrattade. Vi skrattade minst i en timme eller något. Min styvfader har två söner och jag var i samma tält som dem och deras farfar var med oss också. Den äldste sonen (Christobal) bad mig om att jag skulle sluta för att dem skrattade så mycket. Alla som campade med oss skrattade och dem skrattade åt min skratt också för att den smittar av sig. Så vi skrattade och skrattade för mycket. Jag tänkte så här: Jag hoppas att denna sommaren aldrig tar slut. Det var därför jag skrek mer och mer. Till slut fick vi sluta för att någon kissade på sig. Alla dagar erbjöd någonting. Och jag minns den sista dagen så väl. Jag vill bara skriva det innan jag glömmer bort det för att nu när jag har skrivit så mycket vill jag bara skriva det. När vi grillade i farväl festen så sa alla någonting. Min styvfaders far sa detta: Det har varit roligt att ha er här med oss och om ni nu kommer hit igen är ni alltid bjudna hem till oss. Ni är alltid välkomnade här för att du har en så bra hjärta Flora. Du är godhjärtad och du Gabriel är en av dem trevligaste ungdomar jag någonsin har träffat och det kommer att vara tragisk att ni åker iväg nu. Alla fick hålla ett tal innan vi skålade våra glas. Min styvfaders mor sa detta: Denna månaden har gått så fort men vi har haft det så trevligt med er och vi kommer aldrig att glömma er för att ni finns i min hjärta och i våra hjärtan. Min styvfaders syster sa detta: Jag tackar er över att ni accepterar hur jag är som person, över hur jag klär mig och så vidare. Ni har gjort mig lycklig för att ni accepterade mig. Min styvfaders systers dotter (Adrianna är namnet) sa detta: Jag har haft det trevligt med er och jag hoppas att ni har det bra och jag hoppas att redan blir behaglig för er. Min styvfaders systers man Americo sa detta: Detta här är lite tråkigt för att tiden gick så fort och jag hade inte så mycket tid att vara med er men när jag var med er under denna månaden har jag haft det otroligt trevligt och du är otrolig trevlig Gabriel för att jag har inte träffat ungdomar som dig. Ni är unika båda två. Jag sa två saker. Eller jag höll två tal. Min första tal var: Detta här är mitt livs bästa månad och jag hade det så trevligt med er och jag kommer alltid att minnas er för att ni behandlade mig som en bekant i början, som en kompis, som en vän, som en bror och som en son. Jag är så tacksam över hur ni behandlade mig denna månad. Jag har så många minnen från resan. Jag har skrattat så mycket med er och jag kommer aldrig att glömma er. Juan Ignasio (Fransiscas lillebror) sa detta: Det var roligt att lära känna er och vi kommer att sakna er otroligt mycket. Min mor sa detta: Min son Gabriel har sagt till mig flera gånger att detta här var hans livs bästa månad och vi har haft det så roligt här i Chile med er och om ni åker till Sverige någon gång är vår dörr öppen för er för att mitt hem är ert hem också. Mi casa es su casa. Fransisca sa detta: Jag har haft det så roligt med er två och jag kommer att sakna er så mycket och jag kommer att sakna dig Gabriel för att du har hjälpt mig så mycket och jag har varit så lycklig här med dig. Så som ni alla vet har Gabriel hjälpt mig otrolig mycket och jag bryr mig om dig och jag är så glad över att du gav mig din diamant. Jag kommer alltid att minnas dig som en bra vän. (Jag hade träffat henne tio gånger sammanlagt eller något sånt). Min styvfaders äldsta son sa detta: Jag kommer att sakna er otroligt mycket. Alla klagade på att han sa så lite. Anledningen var att han visste inte vad han skulle säga. Mitt tal nummer två: Jag har haft flera unika upplevelser med bilar och när jag åkte i Bugattin i Tyskland... det var en fenomenal upplevelse. En av dem bästa upplevelserna i mitt liv. Men denna resan till Chile är mycket bättre fför att jag har aldrig haft det så bra i mitt liv. Vet ni vad? En bil kan ersättas av en likadan men inte vi människor och jag är så glad över att ha haft kontakten med er. Jag vill behålla kontakten med alla er. Ni får inte ta sakerna för givet för att ni har varandra och ni får värdesätta det ni har. Min styvfaders yngsta son sa detta: Ni två är släktingar med oss ov vi kommer att sakna er så mycket. Jag kommer att sakna dig Flora för att du är som en mamma till mig och du Gabriel är som en bror till mig. Du är den bästa av dem bästa för att du dricker inte och du röker inte heller. Jimena (en vän till familjen) sa detta: Jag hade äran över att lära känna er och ni två gjorde en bra intryck och jag kommer att sakna er båda. Det är alla dem här orden och känslorna som får mig att längta till Chile för att jag vill så gärna åka dit igen för att jag har det så tråkigt här i Sverige. Där i Chile hade jag planer hela tiden. Det var mitt livs bästa månad. Som jag skrev innan. Jag har en öppen hjärta och det innebär att jag är mig själv i varje tillfälle som dyker upp. Dem nya kusinerna till mig (Roby, Carla och alla dem)... jag vet inte om jag gjorde rätt, men det kändes rätt. Den sista dagen jag såg dem skulle vi ta en bild. En gruppfoto med ett annat ord... jag fotade och när jag tog bilden sa jag till alla att jag älskade dem. Dem sa samma sak tillbaka. Jag har aldrig gillat avslutningar. Jag blir alltid deppig och ledsen. Till och med tårögd. När vi grillade den sista dagen med min styvfaders familj och vänner... det var något av det svåraste jag har gått igenom i mitt liv. Jag blev inte tårögd för att jag fick en present på alla hjärtans dag (det var den 14 Februari) och presenten var från Fransisca. Hon gav mig en vit kanin (kramdjur) med ett hjärta. Vet ni vad det står där? Det står: Te Quiero. Jag har känslor för Fransisca för att jag får känslor snabbt för andra... jag har för mycket empati och sympati för att jag har en öppen hjärta. Jag vet inte om jag gjorde rätt nu. Men jag sa till Fransisca att jag ville kyssa henne och hon sa att det skulle kännas konstigt för att hon har känslor för en annan. Alla gav mig råd om hur jag skulle göra. Alla sa att jag skulle ge henne en kyss eller att jag skulle stjäla en kyss från henne rättare sagt. När hon sa det till mig blev jag alldeles för nervös och när jag blir nervös ler jag. Fransisca undrade varför jag log och jag sa bara att jag var nervös. Hon frågade mig varför jag var nervös. Jag att jag var nervös över tre saker. Resan till Sverige, min syster operation och på grund av att jag sa att jag ville kyssa henne. Det jobbiga var att Agu (min styvfaders yngsta son), Christobal (min styvfaders äldsta son), Hector (en kompis till barnen) och Juan Ignasio (Fransiscas lillebror) kollade på mig. Dem spionerade med andra ord. Jag är tjugo och hon är fjorton förresten. Jag sa också till Fransisca att jag skulle gå så vi tog farväl med flera kramar. Jag var lycklig över kramarna men jag var ledsen för att jag skämdes över att jag blottade mina känslor för henne. Efter den sista kramen gick hon till ungarna. Alltså till höger och jag gick till vänster. Ungarna såg att jag gick så dem frågade Fransisca: Var är Gabriel på väg? Dem frågade kanske inte till henne mendem ställde frågan iallafall. Det enda jag gjorde var att springa det fortaste och jag sprang som aldrig förr. Jag sprang 125 meter rak sträcka. 50 meter med trappor så jag joggade upp och den sista sträckan är 75 meter och det är både platt och med trappor. Den snabbaste av dem hade förlorat mig vid den första sträckan... jag förstår inte hur. Jag gömde mig vid skaterparken för att det kändes som om jag skulle svimma. Jag satt mellan två väggar i ungefär tre hela minuter. När jag ställde mig upp såg jag ett huvud bara och det var Hector. Han sa detta här till mig: Hur kan du vara så snabb? Vet du hur svårt det var att hitta dig? Jag tänkte så här för att hitta dig. Var kan Gabriel ha tagit vägen? Det enda alternativet som var logisk var skaterparken. Han tog min hand och la den på bröstet. Känner du mitt hjärta Gabriel? Jag var så tårögd och jag kramade honom och sa: Jag känner mig som en kretin för att jag blottade mina känslor för Fransisca. Hector: Varför känner du dig som en idiot? Jag: För att jag sa att jag ville ge min första kyss till henne. Hon är speciell och unik. Hector: Exakt vad sa du till henne? Jag citerar "Yo quiero dar mi primer beso para alguen muy especial y tu soy muy unica para mi". Det betyder: Jag vill ge min första kyss till någon som är speciell och du är så unik i mina ögon. Hector: Du borde ha gett henne kyssen. Du borde ha gjort så som vi sa till dig att göra. Vet ni hur det var dem sa att jag skulle göra? Kyssa henne och springa iväg. (Det är inte min style. Jag är den mogne typen. Den fundersamme, den som tänker kupiöst). Efter tio minuter kom Christobal. Vi två började att snurra och jag hade så ont i magen. Hector hämtade Agustin och Juan Ignasio. Efteråt började alla fem att snurra och Christobal började att kräka och jag var nära att göra samma sak så vi gick hem alla vi. Jag vill inte leva här i Sverige. Jag vill leva i Chile för att där kan jag leva mitt liv. Det livet jag vill ha. Det vad jag vill säga är att livet och vi människor är små underverk och miraklar. Ingen av oss kan ersättas och du som gjorde tråden får bli optimist och om du lyckas måste du ge dig själv ära och belöning för att gå från pessimist till optimist är svårt men om man lyckas är allt värd i slutändan. Alla vi människor, personer och individer blir deppiga någon gång. Några får självmordstankar och andra inte och några få gör självmord. Men det vad dem inte inser är att dem inte kommer att leva igen. Självmord är ingen utväg. Man lämnar ett helvete bakom sig och för sina släktingar och familj. Du skadar dig själv och du gör det på grund av flera faktorer. Jag kan säga att när man är deppig blirman förblindad och då tänker man inte klart. När man är deppig under en lång tid blir man psykisk instabil och då slutar man att bry sig och när man inte bryr sig längre kan man göra vad som helst. Och det är det du gör just nu. Du skadar dig själv och då måste man få hjälp för att det finns hjälp där ute. Man måste bara ta emot den. Jag vill erbjuda dig min hjälp genom att ge dig råd och tips. Jag bryr mig om andra för att jag har empati och sympati. Man kan vara vän med vem som helst oavsett kultur, tro och nationalitet. Jag hoppas att min inlägg hjälper dig på något sätt. Läs inte allt för att det blir jobbigt i längden. Allt detta Om jag har skrivit är otroligt mycket. Det är totalt 17.000 och detta här kommer att vara mitt längsta inlägg någonsin. Hoppas att du mår bättre. Ge inte upp med livet... annars är det livet som ger upp dig. Det är en metafor och jag hoppas att du förstår och jag hoppas att budskapet når fram till dig. Amor vincit omnia. Chao. 平

Jag skriver ner mina tankar. För att tankarna kommer från mitt livs källa. Tankarna kommer från hjärtat och när man skriver med hjärtat skriver man djupt. Vilket är det jag gör. 平

Jag tror att du måste ta steget att gå till en ungdoms mottagning eller något liknande. Ja du tycker att de är förnedrande mot din familj men de behöver inte veta något. Oftast så hjälper det mer än vad man tror att öppna sig för någon psykolog. Att låsa in allt innom sig leder ingenstans.

Jag har det ungefär likadant, men asså du får bara inte ta självmord ja menar tänk dig din framtid, de e ju inte lixom så att du kommer flytta till soomalia o bli enuck, right? De finns fortfarannde mycket du kan göra åt din ensamhet, ja e säker på att de lixom finns många som gillar dig men bara inte vågar uttrycka det eftersom de är rädda för att de andra ska dömma en isåfall.... Jag har hamnat i ungefär samma situation, ja har funderat på att byta skola länge men lixom ibland har jag märkt att många som typ dissar mig och sånt egentligen gillar mig och så,,, ja fick t.o.m en anonym lapp på <3 dag ;P men asså tibax till ämnet även om de här åren i ditt liv kan kännas helt kassa så har du ju fortfarande en framtid, ja menar du kommer ju säkert träffa folk när du blir äldre, du är ju trots allt bara 17 år (ja, ja vet ja e 14 år ja e oxå "liten") du har fortfarande lång tid på dig innan du är fast i en daglig rutin som aldrig slutar... Tare ba lungt å se livet från den ljusa sidan ;) tänk bara på hemlösa barn i typ kina och sen tänk på dig skälv, du har fortfarande mycket att leva för ;) off topic: musik kan hjälpa bra om du känner dig nere, testa Queen de har hjälpt mig mycket

Citat av satan6666

Jag har det ungefär likadant, men asså du får bara inte ta självmord ja menar tänk dig din framtid, de e ju inte lixom så att du kommer flytta till soomalia o bli enuck, right? De finns fortfarannde mycket du kan göra åt din ensamhet, ja e säker på att de lixom finns många som gillar dig men bara inte vågar uttrycka det eftersom de är rädda för att de andra ska dömma en isåfall.... Jag har hamnat i ungefär samma situation, ja har funderat på att byta skola länge men lixom ibland har jag märkt att många som typ dissar mig och sånt egentligen gillar mig och så,,, ja fick t.o.m en anonym lapp på &lt;3 dag ;P men asså tibax till ämnet även om de här åren i ditt liv kan kännas helt kassa så har du ju fortfarande en framtid, ja menar du kommer ju säkert träffa folk när du blir äldre, du är ju trots allt bara 17 år (ja, ja vet ja e 14 år ja e oxå "liten") du har fortfarande lång tid på dig innan du är fast i en daglig rutin som aldrig slutar... Tare ba lungt å se livet från den ljusa sidan ;) tänk bara på hemlösa barn i typ kina och sen tänk på dig skälv, du har fortfarande mycket att leva för ;) off topic: musik kan hjälpa bra om du känner dig nere, testa Queen de har hjälpt mig mycket

Gillar inte när man säger "tänk på de fattiga barnen i Afrika". Visst de har det tungt och jobbigt men de har ofta sambehörighet med andra barn som kan umgås och de lever i "svårare" länder än Sverige att leva i, jag misslyckas t.om här.. Men man kan inte jämföra så.. Det är som att jämföra äpplen med päron.

Jag har varit i samma situation som du, flera gånger, jag vet hur det känns. Jag har mått dåligt i hela mitt liv, och har diverse olika diagnoser. Jag har varit/är självmordsbenägen och skadar mig själv. 1. Begå inte självmord. Det känns som en utväg, men då kommer du inte få uppleva resten av ditt liv. Du har hela livet framför dig, du är bara 17. Tänk på hur ledsna ex. dina föräldrar blir, även om du skulle arrangera det som en olycka. Det är inte en lösning på dina problem. 2. Sök hjälp. Om du inte vill ta kontakt med Bup/vuxenpsyk, ta kontakt med ungdomsmottagningen. Eller ring BRIS (116 111), nationella hjälplinjen (020-220060) eller gå in på http://www.psykiatrin.blogg.se för att se andras tips/berättelser. De har hört allt många gånger förr. De kan hjälpa dig bättre än någon på ett forum. 3. Vad har du för intressen? Börja i någon klubb/förening. Där kan du träffa vänner. Försök skit i vad människor säger om dig, eller om de pratar bakom din rygg. Jag vet hur svårt det är, men försök. Intala dig själv att du inte bryr dig, du börjar tro på det efter ett tag. Alternativt, konfrontera dem. 4. Skada inte dig själv! Det blir värre och värre och det kan bli ett beroende, tillslut. Det är nåt av det värsta att komma ut ur. Det får dig att få mer ångest/må sämre i längden. Tro mig, jag vet. Kontakta mig via PM om du vill, eller min msn, fråga i PM om du vill ha dem. Hoppas det var till någon hjälp.

Du läser antagligen inte det här men jag tycker du skall se framåt efter gymnasie tiden eventuellt arbete speciellt hobby du kan tänka dig att ägna dig åt. Jag tycker också att du skulle kunna börja på gym eller liknande det är bra för det är inget man behöver passa tider man kan helt enkelt gå dit när man har lust för det och då kanske man kan släppa tankarna som du beskriver åt sidan för ett tag, försök då att sätta upp ett mål det behöver inte vara att bli någon jävla biff eller nått bara att man skaffar sig ett mål som man vill uppnå. Jag tycker dessutom att duskall försöka blicka tillbaka på det som du ha gjort och för de tiderna som liten grabb då jag uppfattade det som att du hade många vänner. Tänk också på att du är en av så många som känner sig som du i just din ålder.

Som någon skrev tidigare, börja med en sport eller liknande :) Aktivera dig själv och börja tro mer på dig själv. För min egen del så är jag alldeles för självkritisk. Ta tag i problemen och tänk positivt (klassiker som fungerar om man verkligen ger det en chans)

Citat av PerkyPug

Du läser antagligen inte det här men jag tycker du skall se framåt efter gymnasie tiden eventuellt arbete speciellt hobby du kan tänka dig att ägna dig åt. Jag tycker också att du skulle kunna börja på gym eller liknande det är bra för det är inget man behöver passa tider man kan helt enkelt gå dit när man har lust för det och då kanske man kan släppa tankarna som du beskriver åt sidan för ett tag, försök då att sätta upp ett mål det behöver inte vara att bli någon jävla biff eller nått bara att man skaffar sig ett mål som man vill uppnå. Jag tycker dessutom att duskall försöka blicka tillbaka på det som du ha gjort och för de tiderna som liten grabb då jag uppfattade det som att du hade många vänner. Tänk också på att du är en av så många som känner sig som du i just din ålder.

Klart jag läser, har bara glömt svara =( Men att blicka tillbaka från förr gör ju en mer deprimerad? Hade "allt" då nu i mååånga års tid "inget". Eftersom jag bor ganska långt från ett gym så äre lite halvdrygt. Springer dock( ointressant fakta, ja...) Tack för du tog dig tid o skriva!

^ Då har du i alla fall bra minnen att tänka tillbaks till. Självklart är detta inte något som hjälper direkt, eftersom man lever i nutiden inte i det förgångna. Men jag har själv problem, och när jag sitter och deppar... Vilket är varje natt numera, så försöker jag tänka tillbaks till bra minnen. Jag har några få, men inte många, då större delen av mitt liv(11 år) var jag det där mobboffret. Det var ingen som kom fram och hjälpte mig på den tiden! Jag måste säga att jag har stor respekt för dig dock som gjorde det, och är säker på att de som du hjälpte uppskattade detta mycket. Då när man lever utan vänner en längre period går allting åt helvete, i allmänhet. Men när man sedan får en vän, kan detta göra stor skillnad! Jag såg att även du skrev att du tänkt ta livet genom att få det att se ut som en "olycka". Helt sjukt, precis så jag tänkt mycket de senaste åren. Men jag vågar inte, för jag vet att familj, släkt och en del av de vänner (som inte har en aning om min bakgrund) kommer lämnas i smärta, de kommer ta det hårt förmodligen. Sedan vet jag inte hur den här olyckan ska gå till, visst, jag har faktiskt tänkt ut alternativ, men tänk om det går fel? Och istället blir jag till exempel bara av med benen? Vad fan gör man då? Inget liv att leva och inte heller blir det lätt att ta sitt liv då... Finns flera anledningar som får mig att inte göra det och jag har haft självmordstankar i flera år, ända sedan jag var 12, om inte innan, det kommer jag ej ihåg. När jag var 14 höll jag till och med på att ta livet av mig, jag ströp mig själv med ett rep som jag hängt upp (inte den typiska snaran...) men när jag kände att allting höll på domna bort ångrade jag mig. Inte vill jag att föräldrarna ska hitta mig såhär. Trots att de påverkat en del så att mitt sociala liv gått åt helvete. Du nämnde att du har börjat skada dig själv? Skära dig själv? Gör inte det. Försök leva vidare, tro mig, jag har levt ensam i långa perioder, men har ändå lyckats ta mig vidare. Jag vet hur det är när hela klassen ignorerar dig, i gruppuppgifter får man inte vara med någonstans. Alla är emot dig. De springer ifrån dig, du har ingenstans att ta vägen. Du sätter dig framför datorn, men vill bara gå ut och umgås med polare. Men har ingen att vara med så du börjar spela spel, kolla film och önskar att du var den personen i spelet eller filmen. Jag har lyckats hamna med personer jag gillar att umgås med. Men det är ingen som förstår sig på min bakgrundshistoria så jag väljer att inte nämna det. Men det är svårt... Det blir problem i slutändan. Men jag får ta den skiten då. Nu skriver jag mycket om mig själv här, men försöker bara få dig att inse att du inte är ensam om det. Och ta inte livet av dig nu, vänta och se hur livet fortsätter. Det har jag gjort, för det mesta går det bara utför för mig, men ibland går det uppåt och de stunderna är jag jävligt glad och kan njuta av livet :) Så det jag tycker du ska göra är alltså att ta all skit som kommer, försöka leva vidare så länge det går, även om du lever i ensamhet. Hitta något intresse, älskar du att vara ute, hitta något intresse man kan göra ut, även själv. Gör något som får dig att leva vidare. Det som får mig att leva vidare, är dels graffiti, det är något jag kan göra själv ute, och blir glad av att göra det. Visst, det kanske inte alltid är så kul att gå själv, men åtminstone här är jag inte ensam om att göra sådant här själv. För övrigt så blir jag glad av allt som ger mig adrenalinkickar. Nu blev detta väldigt rörigt, för jag snackade mycket om mitt liv. Men seriöst, försök leva vidare, som du själv säger, du oroar dig för släkten, de kommer leva ett tragiskt liv ifall du dör.