SOCIAL FOBI?? – Jesper.nu

2011-07-28 22:08:34#1

FRÅN WIKIPEDIA "Social fobi karaktäriseras av att känna obehag eller rädsla i eller inför sociala situationer. Social fobi finns i två olika former, generell social fobi och specifik social fobi. I den generella typen upplever individen ångest i närvaro av andra människor, i den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag.[1] Diagnosen kategoriseras som ett ångestsyndrom[2] En person med social fobi försöker ofta undvika sociala situationer på alla möjliga vis. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet; social fobi är ett verkligt handikapp som förhindrar den drabbade att leva ett normalt liv. Det kan vara mycket besvärligt att ha ett fungerade liv när man har social fobi; vardagliga saker som att jobba, gå i skolan, åka buss och handla är ofta väldigt jobbiga. Situationer där uppmärksamheten riktas mot personen kan vara speciellt jobbiga, som till exempel att redovisa eller hålla tal inför en grupp människor. Därför börjar dessa personer ofta att isolera sig mer och mer. Detta skapar en ond cirkel då den sociala fobin ofta blir värre och värre på grund av att de inte träffar några människor och rädslan för sociala situationer växer. Social fobi är en av de vanligaste psykiska störningarna. En amerikansk undersökning från 1994 visade att 13,3% av befolkningen någon gång under sitt liv uppfyller kriterierna[3] för social fobi (ett mått som kallas livstidsprevalens), och studier pekar på att problemet är växande.[4]. Ofta vet omgivningen inte om att en person lider av social fobi, eftersom personen lärt sig dölja det." --------------------------------------------- Hej, läste precis det här på wikipedia och när jag läste det så blev jag väldigt osäker om jag har fobi eftersom jag brukar uppleva detta. Jag brukar inte få ångest när jag går på stan, men det händer att jag får typ ångest/panik när jag ska hålla ett föredrag och jag brukar vilja vara hemma från skolan när den dagen jag ska hålla föredraget/redovisningen kommer. Jag vill alltid undvika sociala situationer med klassen, men det brukar gå bra med dom jag känner. Alltså med familjen eller med kompisar. Det värsta jag vet är efter gympan och vi ska gå och duscha. Jag har aldrig tänkt att skaffa flickvän pga detta. DET känns som om att jag aldrig kommer lyckas i framtiden. Och som det står på wikipedia "Situationer där uppmärksamheten riktas mot personen kan vara speciellt jobbiga", det är väldigt jobbigt när någon jag inte känner börjar prata med mig, t.ex när jag går till min kompis ensam, eller åker buss hem. Också, när jag ska pissa med andra människors närvaro, alltså offentliga toalleter brukar det aldrig komma fram nått. Till exempel pissrännor, men det går alltid bra med toalleter med väggar runt om. Så det jag vill veta är om ni tror att det kan vara fobi, eller bara blyghet. OCH nu när jag har lagt ner lite tid på att skriva detta, vill jag gärna ha lite seriösa svar.. PLZ SKRIV VAD NI TROR

2011-07-28 22:08:34#1

2011-07-28 23:16:01#2

Till att börja med, vill jag säga att det antagligen lär krävas psykologbesök osv, för att kunna få diagnosen fastställd. Du ser ju på statistiken att problemet är vanligt och jag vet inte hur viktigt det är för dig, men jag ser snarare att du ska utgå efter hur stort hinder det är i ditt sociala liv, än vad man kallar det på pappret. Delen om nervositet och obehag under föredrag, är en mild grad av problemet som väldigt många upplever i början, och det måste tränas bort. Först i 9e klass, när vi fick en ny svensklärare, började situationen bli behaglig för de flesta av mina klasskamrater. Synd men sant, och även om det känns hemskt de första gångerna blir man riktigt tacksam när man kommit förbi, och tacklat problemet. Vissa har lättare än andra, så enkelt är det. När det kommer till de andra problemen på stan osv, har det gått steget längre. Självklart tycker jag att du, i första hand, ska utsätta dig själv för situationerna, för att se om det stegvis blir bättre, eftersom det kan vara den effektivaste hjälpen. Blir det inte bättre av det, finns det experthjälp. Jag känner ingen personligen med dessa problem, så jag vet inte exakt hur man brukar ta itu med dem, men jag är övertygad om att hjälpen finns närmare än du tror. Min sista fundering är ditt självförtroende, som kan vara en stor del av problemet. Speciellt när man är ung, är det lätt att nedvärdera sig själv och tro för lite om sin egen kapacitet. Så jag tror att oavsett om det är "social fobi" eller vanlig blyghet, så behöver du tackla problemen och försöka träna upp dig. Det är faktiskt till stor del samma problem.

2011-07-29 13:45:18#3

Citat av Sarkasm
Till att börja med, vill jag säga att det antagligen lär krävas psykologbesök osv, för att kunna få diagnosen fastställd. Du ser ju på statistiken att problemet är vanligt och jag vet inte hur viktigt det är för dig, men jag ser snarare att du ska utgå efter hur stort hinder det är i ditt sociala liv, än vad man kallar det på pappret. Delen om nervositet och obehag under föredrag, är en mild grad av problemet som väldigt många upplever i början, och det måste tränas bort. Först i 9e klass, när vi fick en ny svensklärare, började situationen bli behaglig för de flesta av mina klasskamrater. Synd men sant, och även om det känns hemskt de första gångerna blir man riktigt tacksam när man kommit förbi, och tacklat problemet. Vissa har lättare än andra, så enkelt är det. När det kommer till de andra problemen på stan osv, har det gått steget längre. Självklart tycker jag att du, i första hand, ska utsätta dig själv för situationerna, för att se om det stegvis blir bättre, eftersom det kan vara den effektivaste hjälpen. Blir det inte bättre av det, finns det experthjälp. Jag känner ingen personligen med dessa problem, så jag vet inte exakt hur man brukar ta itu med dem, men jag är övertygad om att hjälpen finns närmare än du tror. Min sista fundering är ditt självförtroende, som kan vara en stor del av problemet. Speciellt när man är ung, är det lätt att nedvärdera sig själv och tro för lite om sin egen kapacitet. Så jag tror att oavsett om det är "social fobi" eller vanlig blyghet, så behöver du tackla problemen och försöka träna upp dig. Det är faktiskt till stor del samma problem.

Tack så mycket för svaret Men jag har alltid haft ångest/panik innan redovisningar, ända sedan jag gick på dagis. Det har alltid varit sjukt jobbigt och det börjar bli mycket värre nu och jag vet inte om man kan kalla det blyghet längre om det nu var så. Jag har aldrig fått hjälp och jag hade inga kompisar när jag började 1an, jag var rädd hela tiden och kände mig väldigt osäker. Jag vet inte vem jag ska prata med för mina lärare säger bara att jag måste försöka göra redovisa och liknande skit hela tiden och jag försöker men det hjälper inte. Ibland får jag också självmords tankar pga av allt detta

2011-07-29 14:28:58#4

Att känna sig nervös inför redovisningar är väldigt normalt, jag känner mig också väldigt nervös innan redovisningar, för ett par månader sedan skulle vi hålla en redovisning om ett land i mellanöstern som skulle vara mellan 20-60minuter typ (de flesta var runt 25-35 minuter) jag trodde aldrig att jag skulle kunna redovisa så länge men jag klarade det genom att träna hemma genom att stå typ framför en spegel och läsa upp det, och självklart titta upp på publiken då och då. Jag kan erkänna att jag har velat vara hemma från skolan när jag har redovisningar och jag har t.o.m skolkat när det har varit redovisningar, men jag har fått göra redovisningarna ändå några dagar/en vecka senare ändå, jag försökte helt enkelt fly från mina problem genom att vara feg. Jag trodde att läraren inte skulle märka om jag var sjuk just de dagarna vi hade redovisningar men det gjorde han och på utvecklingssamtalen vi har 1 gång per termin sa han att han har märkt av att jag varit sjuk just de dagarna. Vad jag menar med denna texten är att skräcken inför redovisningarna kan åtgärdas genom att antingen läsa din text framför en spegel eller för någon i din familj, eller om du hittar något annat sätt, det funkar inte att fly från sina problem. Det andra förutom skräck inför redovisningar kan vara blyghet, jag är blyg själv så jag vet mycket väl hur det är, har varit det i hela mitt liv.

2011-07-29 17:36:42#5

Citat av Bahera93
Att känna sig nervös inför redovisningar är väldigt normalt, jag känner mig också väldigt nervös innan redovisningar, för ett par månader sedan skulle vi hålla en redovisning om ett land i mellanöstern som skulle vara mellan 20-60minuter typ (de flesta var runt 25-35 minuter) jag trodde aldrig att jag skulle kunna redovisa så länge men jag klarade det genom att träna hemma genom att stå typ framför en spegel och läsa upp det, och självklart titta upp på publiken då och då. Jag kan erkänna att jag har velat vara hemma från skolan när jag har redovisningar och jag har t.o.m skolkat när det har varit redovisningar, men jag har fått göra redovisningarna ändå några dagar/en vecka senare ändå, jag försökte helt enkelt fly från mina problem genom att vara feg. Jag trodde att läraren inte skulle märka om jag var sjuk just de dagarna vi hade redovisningar men det gjorde han och på utvecklingssamtalen vi har 1 gång per termin sa han att han har märkt av att jag varit sjuk just de dagarna. Vad jag menar med denna texten är att skräcken inför redovisningarna kan åtgärdas genom att antingen läsa din text framför en spegel eller för någon i din familj, eller om du hittar något annat sätt, det funkar inte att fly från sina problem. Det andra förutom skräck inför redovisningar kan vara blyghet, jag är blyg själv så jag vet mycket väl hur det är, har varit det i hela mitt liv.

Aha tack för svaret Men det här är med offentliga toalleter då? det känns alltid som om nån tittar på mig och jag brukar aldrig vilja byta om på stranden

2011-07-29 21:01:51#6

Också vanligt och till och med normalt. :) Du har knappast en renodlad fobi låter det som, men typ scenskräck.

2011-09-03 12:17:50#7

Nu har jag inte sett vad de andra skrivit, eller jag orkade inte läsa för ska iväg strax. Men ville bara säga att jag har haft social fobi, och jag vet inte om det kom från grunden. Dock vet jag att när jag var liten runt 2-5 år satt jag oftast för mig själv. En ensamvarg helt enkelt. Sedan redan i förskolan blev jag mobbad ingen aning varför, sedan fortsatte det ända inpå 9an. Det var i högstadiet jag började märka problemen oerhört mycket, jag hade problem att handla i butiker, att fråga om hjälp gick bara inte! Mina föräldrar lade allt ansvar på mig och saker som att ringa till någon butik eller beställa pizza eller så gick fan inte. Har svårt för det än idag, jag får ångest så fort de börjar prata i telefonen, jag glömmer allt jag ska säga. När jag är ute och åker själv, till skolan och så. Klarar inte av folks blickar, och jag måste ha hörlurar och musik, annars kommer ångesten ta död på mig. Har även det där problemet med att kissa offentligt, det är säkert många fler, men ingen av mina polare hade det eller har. Hinner inte skriva mer nu, men återkommer senare.