Det finns hopp för alla

Tjo! Det här kan bli ganska långt, då jag tänkt skriva om mitt skitliv som jag hade och hur allting sedan ändrades på bara ett år, lyckades ändra helt på mig själv till den personen jag verkligen ville vara... mig själv! EDIT: Det här blev en VÄÄÄÄÄLDIGT lång text, men ingen tvingar dig till att läsa, vill bara få fram att det löser sig till slut, oavsett dina problem :) Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva detta, vet inte ens om någon kommer läsa hela, men jag känner för att skriva av mig samt ge andra som går igenom en massa skit att det faktiskt finns hopp. På grund av mobbning och att mina föräldrar bara fick mig att satsa på skolan och fick mig att tro att allt i framtiden beror på skolan, skolan är allt i livet. De insåg inte att man faktiskt behöver vänner för att klara igenom skolan, eller så förstod de bara inte, att skolan och ungdomarna inte är som på deras tid. De visste om en period att jag var mobbad, jag kom hem gråtandes, jag grät mycket, jag var känslig, för att jag var osäker. Jag kunde inte styra det, ibland forsade tårarna bara ut, och jag gissar på att det var för all skit jag fick ta hela tiden. Alla jobbiga ord, som jag önskar varit slag istället. Orden fick mig att inse att det måste varit något fel på mig. I alla fall, fick jag jag prata med lärare tillsammans med mina föräldrar på hur vi skulle lösa det hela. När skolan sedan inte kunde lösa det hela, ringde mina föräldrar till de personer som gått emot mig. Det var först efter det jag insåg att det var bättre att hålla tyst om allt, då allt bara blev värre när man berättade om vilka som gjorde saker mot mig. Nu pratar jag om mellanstadiet. Inte ha någon att stötta sig mot var inte kul, ensam på rasterna, ibland fick man vara med på lekar men då hände det ofta att de sa något om mig, eller om jag var "Han" i en kull-lek hittade de alltid på nya regler som jag inte kunde säga nej till, det slutade alltid med att jag satt ensam någonstans där jag givit upp hoppet, oftast gråtandes, sådan var jag. Livet var skit, men samtidigt hade jag en vän, som samtidigt ibland gick emot mig. Men, grejen är den, att jag alltid älskat att göra förbjudna saker, saker som går emot lagen. Jag hade en vän som gjorde samma saker, jag drogs oftast till de personerna som gillade samma saker men hade föräldrar som inte brydde sig någonting, och på grund av mobbningen var jag osäker när jag var med flera, det var problemet. Blev snabbt av med nya vänner, den vännen jag hade, blev jag i 6e klass av med honom. Han började umgås med andra, som inte var lika konstiga som jag i sociala sammanhang. Ensam igen då... Hela tiden frågade jag mig själv "Varför jag?" Sedan skulle man börja högstadiet, nya klasser, nya kompisar. Jag hade en kompis som jag lyckats bli kompis med i 6an, kommer inte ihåg hur, men vi blev bästa vänner. I 7an började vi umgås på fritiden, han hade samma intressen också, vilket var just att göra förbjudna saker, busiga saker, galna saker med mera. Hemma fick jag inte vara ute länge, därför "sov" jag ofta över hos honom, hans morsa brydde sig inte så vi var ofta ute väldigt länge och gjorde dumma saker. Jag blev äntligen mig själv igen, jag vågade vara mig själv, men bara då jag var med max 3 personer. I stora grupper fick jag panik och förblev oftast tyst. Jag var inte så aktiv i skolan, jag var som mig själv helt enkelt, laid back, skolkade ibland, som föräldrarna ofta fick reda på och hände att man fick en massa jobbiga konsekvenser då. I början av 8an började man snattade i en stor matvarubutik, detta är något jag ångrar, för det förstörde hela mitt liv, jag skolkade mycket mer, chillade med polaren, lärde känna nya personer som man inte snackat med i 7an. Men då kom den dagen, då jag och polaren torskade och det blev ett jävla liv. Vi fick ta ett snack i ett rum i lagret med polisen, en civilsäkerhetsvakt, butiksansvarig med mera. Jag höll mig lugn, men jag var väldigt orolig över hur mina föräldrar skulle ta det. DÄR gick livet åt helvete. Det var gränsen, morsan kom och hämtade mig och eftersom skolan låg nära sa hon direkt att jag skulle ta hem massa läxböcker, trots att jag inte hade något att plugga till. Helt ärligt. Fattade inte grejen... I alla fall, sedan åkte vi iväg, och hon pratade med mig länge, jag ville bara vara för mig själv. Det blev många långa samtal på kvällarna med föräldrarna och livet blev bara värre och värre. De tvingade mig att plugga varje dag för att skolan är viktig, jag fick inte längre umgås med min bästa vän då det är han som påverkat mig sade de. Men så var det egentligen inte, något de aldrig fattat. Allt beror på mig, det är sådan jag är. Jag blev tvungen att gå raka hem efter skolan, fick inte vara inne på datorn alls på två månader, var tvungen att vara så aktiv som möjligt på lektionerna, inte komma för sent. Det blev ett jävla liv om man bara kom 2 minuter för sent. Det var i 8an, det livet fortsatte likadant, med bara plugg och sådant, ända intill slutet av höstterminen i 9an. Jag förlorade alla vänner, blev ensam åter igen. Blev tyst av mig, gjorde allt jag skulle. Fanns inte mycket annat jag kunde göra tänkte jag. Folk började ignorera mig igen, samma sak som hänt innan högstadiet. Jag orkade inte längre... Där kom det, jag funderade på självmord, och till slut pallade jag inte, jag tog ett rep, band fast det runt en grej och strypte mig själv. Jag kände hur allting domnade bort, hur det kändes som ögonen skulle flyga ut. Det var då jag tänkte på min familj, den smärtan de skulle få, de kommer få lida ännu mer än vad jag gjort. Så jag drog mig själv ut ur repet. Jag fortsatte leva, trots all skit. Men så kom all ångest upp igen, depressioner som man själv fick gå igenom. Inte förstod mina föräldrar hur jobbigt jag hade det. De visste inte ens om hur mobbad jag varit. De trodde att mobbningen för länge sedan bara pågick någon månad eftersom att jag höll käften om det efter hur allt blev värre när de började ta tag i saker och ting för att hjälpa mig. Bestämde mig för att jag ska försöka, det kanske blir bra någon dag, och jag vill ju trots allt leva vidare, att allt ska rulla på, men det är inte så lätt. Att kämpa är inte lätt, ingen har sagt det heller, men de gånger jag skrivit på sidor som biktme och så får man kommentarer som "Kämpa vidare, allt blir bra!" när man är där nere i skiten finns det inget hopp, när allt blir sämre varje dag är det inte lätt att försöka ta sig vidare, jag ångrade många gånger att jag inte tog livet av mig. Började planera självmord på nytt, men jag fortsatte leva vidare... Jag var ensam nästan hela tiden, min bästa vän, hade sedan länge börjat undvika mig då jag blev så tyst och tråkig, jag kunde inte göra något kul längre och jag förstår honom! Balen ville jag inte ens gå på, men föräldrarna tvingade mig, inte fan visste de om att jag haft det skit och trots alla år med klassen känns det som att jag inte känner en enda jävel. Började ge upp hoppet allt mer, sista terminen i 9an var ett rent helvete. Min klass var stökig, jag var tvungen att ta allt seriöst, lektioner och komma i tid. Det var svårt. Min farsa tror fortfarande att om man kommer 5 minuter försent till en lektion två gånger på ett år så är det kört med betygen, att de sänks direkt. Men alla de som skolkade ibland, kom sent för att de spelat fotboll och haft kul, lallat på lektionerna men visat sig aktiva ibland och gjort bra ifrån sig på proven. De fick bra betyg, många fick bättre än mig. Så varför allt plugg i onödan? Det fick mig bara att må dåligt. Jag är inte som min farsa, och inte heller som min morsa! Min brorsa har haft det lätt dessutom, en riktig naturbegåvning, allting rullade på för honom i skolan och så, därför trodde de att jag skulle ha det lika lätt! De trodde att min brorsa kämpade, fast egentligen hade han lätt för det mesta och många vänner som var som honom och hade likasinnade föräldrar. Något inte jag hade... Alltid haft det svårt med allt inom skolan... Hur som helst, nu är jag 17 år och går i 2an i gymnasiet. Under 1an så lyckades jag få nya kompisar, och samtidigt vara aktiv i plugget. Fick bra betyg, men för hårt pluggande ända sedan 8an har lett till att jag inte orkar längre nu i 2an. Känner att jag kommer sänka allt, det går skit nu. Jag satsar på kompislivet istället. Under sommaren lyckades jag bygga upp starka relationer med vissa kompisar, och i slutet av sommarlovet träffade jag en tjej, för bara 1,5 vecka sedan började jag umgås med henne, vi träffades mycket den senaste veckan. Sedan på lördagen, lyckades jag, det krävdes mycket mod, men jag kände mig så säker med henne, jag tog steget och berättade mina känslor för henne. Efter ett tag kysstes vi, och det var min första kyss som nykter. Var på några fester under sommarlovet och endast då lyckades jag få till något strul när jag var full. Det kändes helt otroligt, det steget jag tog, dagen efter myste jag med henne hela dagen och hon berättade hur hon aldrig skulle våga säga något, men försökt visa för mig att hon verkligen gillar mig. Så, det var en ordentlig ändring. 1 år, och jag ändrades helt. Jag är mig själv nu. Skulle vilja försöka i skolan men jag orkar inte mer... Det är ett problem, sedan har jag flera andra men det kommer lösa sig. Jag har en bra motivation nu till det, och vet att det faktiskt finns hopp om förändring ändå! En lång text, vet inte om nååågon kommer orka läsa, men ifall du gör det, ta inte livet av dig. Försök leva vidare, det är värt det, då det faktiskt finns hopp för alla!