Rasism - var går egentligen gränsen?Jag tycker att det får vara nog. I dagens samhälle blir man kallad för rasist för minsta lilla. Man får inte längre ha svenska flaggan på balkongen, man får inte tycka att det är rimligt att kunna svenska efter att ha bott i Sverige i flera flera år, man får knappt säga till en invandrare som gör fel utan att bli kallade för rasister.
Igår läste mamma upp en insändare för mig. En invandrarkvinna hade skrivit och klagat på det faktum att de har stängt en förskola i Rinkeby pga skattebrott och för att den här förskolan inte uppfyllde några som helst krav. Jag minns inte utantill vad som stog, men det stog ungefär såhär:
"Jag trodde länge att jag var lika mycket värd som svenska mammor, men den här händelsen får mig att tvivla på det".
VARFÖR tar man en sån sak personligt? Det spelar ingen roll om förskolan hade legat i rikemansorten Djursholm, samma åtgärd hade vidtagits där. Det har INGET att göra med att Rinkeby är invandrartätt. Inte ett dugg! HUR kan man få en sån sak att verka rasistiskt?
För en tid sen blev jag indirekt kallad rasist för att jag inte gav bort min barnvagnsplats på bussen för en invandrarfamilj. Hur kan DET vara rasistiskt? Jag var ju på bussen först! Är det inte min plats då? Men för att vara en god svensk borde jag ha gått av bussen och väntat på nästa.
I vårt förra hus kunde man knappt vara i tvättstugan utan att vara rädd för att bli anklagad för att hata invandrare. Om någon hade tagit min tvättid fick jag knappt bli arg, för då var de genast där med pekpinnen.
Är det så Sverige ska se ut? Ska vi flytta på oss, förminska oss själva, för att få plats med de invandraren vi tar in? Jag tycker absolut att vi ska hjälpa människor i nöd, men ska vi inte få ta lika mycket plats allihopa? Jag tycker att det är MER rasistiskt att särbehandla en invandrare bara för att han eller hon kommer från ett annat land. Om dagiset hade fortsatt vara öppet hade man säkert klagat på det, att i Rinkeby får de minsann nöja sig med dagis som inte uppfyller kraven, att man inte bryr sig bara för att de är invandrare. Att en sån sak aldrig hade hänt i en ort med färre invandrare.
För mig är varken nedstängningen av förskolan eller det faktum att jag stannade kvar på min plats på bussen tecken på rasism. Jag tycker dessutom att man ska få säga ifrån till en människa med invandrarbakgrund, utan att få en stämpel på sig.
Problemet ligger i, tror jag, att vi hela tiden ska försöka separera oss från varandra. Folk som kommer från utlandet försöker hitta anledningar till varför det är så synd om dem. Så gör vi svenskar också, fast i andra situationer. Det verkar som att få människor kan vara nöjda med vad de har, istället ser de vad de INTE har.
Sen finns det såklart alltid undantag. Det finns ju flyktingar sombor i Sverige som är evigt tacksamma för att de har fått en andra chans till ett bättre liv.
Sen finns det ju faktiskt omvänd rasism, som man kan se mycket av här i Södertälje. Här är svenskar helt plötsligt mindre värda, pga av (och jag citerar) "Vi har tagit över här". Men det är tydligen okej, i samhällets ögon? Inte kallade någon de killar på bussen som tyckte att jag borde skjutas pga mitt ursprung för rasister. Inte tyckte någon att jag blev utsatt för rasism när jag ständigt blev nedtryckt i vårt förra hus av invandrarkvinnorna. Varför är det mer okej? För att jag inte kommer från ett krigshärjat land? För att jag förhållandevis har haft en bättre uppväxt än de som "trackasserade" mig?
För att runda av. Jag tycker att det är mer rasistiskt att inte behandla alla likadant, beroende på ursprung. Och jag tycker att man idag använder ordet rasism alldeles för flitigt. Kan man inte få ha sin flagga på balkongen, oavsett vilket land den kommer ifrån? Kan man inte få vara arga på varandra, svensk som iranier. Kan man inte bara behandla alla likadant, som medmänniskor, oavsett ras?
Vad tycker ni? Var går gränsenför rasism? Vad är okej, vad är inte okej? Dela med er, snälla.