Jag hade ett extrempolitiskt ungdomsförbund en gång när jag gick i gymnasiet. Dock hade vi inga andra åsikter än att all rasism och nazism skall utrotas, och likt alla one horse förbund så upplöstes vi när folk inte längre hade fler saker att säga och vi inte utvecklades särskilt mycket ;)
Men idealen lever kvar, jag umgås fortfarande med massa av mina gamla anhängare (även om jag i det här fallet använder ordet anhängare som en kärleksfull och skämtsam titel, istället för den auktoritära titeln) och vi gör då och då små aktioner. Vi går på antirasistiska demonstrationer och river ner nazi propaganda var vi än hittar den, polisanmäler rasistiskt klotter (gör jag i alla fall) och vi träffas ibland för att gå på bio.
Mer politiskt aktiv än så är jag inte idag. Men vart jag ville komma är hit: Brinner man för en tanke, en ide, en tro eller en åsikt, då finns det ingenting som är mer tillfredställande än att gå med i en grupp, eller starta en, där alla medlemmar delar den. Visst, man utvecklas ju aldrig, men man behöver ju inte vara med för evigt. Folket i mitt gamla förbund hade sina egna politiska värderingar utanför vår lilla antirasistiska kompisgrupp. Den ene var kommunist, den andre miljöpartist, en var centerpartist etc. Men det fanns en sak som band oss samman, och det var en underbar upplevelse.
Peace
