Rätt till fri sjukvård

Jag vill ge Henrik Sundholm all cred för det kommande inlägget, hans blogg kan ni besöka på http://www.equil.net Altruism innebär offermentalitet - att offra sig själv för andra, eller andra för en själv - och ett sådant altruistiskt uttryck är advocerandet av "rätten" till andras tjänster och/eller varor. Man uttrycker sällan saken på exakt det sättet, dock, utan på sätt som bättre förmår spela på känslosträngarna. Här vill jag tala om "rätten" till en specifik tjänst: sjukvård. Att alla skall ha rätt till fri sjukvård, det låter bra, inte sant? Det låter värmande och tryggt - vilket just är meningen. Och hur underbart vore det inte om vi alla direkt kunde bli av med alla våra krämpor, som av ett trollslag? Det är en personlig önskan jag hyser: omedelbar och automatisk bot av sjukdom och ohälsa. Jag vet emellertid att den inte har något som helst fäste i verklighetens beskaffenhet, så jag försöker knappast upphöja min lilla dröm till moralisk och/eller juridisk lag. I verkligheten finns det inget sådant som en gratis tjänst eller en gratis vara. Skapandet eller utförandet av dessa värden kostar pengar. Att tillverka en produkt kostar pengar, och att starta en rörelse som erbjuder tjänster kostar pengar. Man måste inse att om A skall erhålla en fri sjukvård, måste B istället stå för den kostnad som sjukvården innebär. Med andra ord: om man har rätt till fri sjukvård, innebär det att någon också har skyldighet att erbjuda den. Detta är något i högsta grad väsensskilt från exempelvis rätten till liv, frihet och egendom, som avser frånvaron av angrepp, snarare än skyldigheten till handling. Vi skiljer alltså mellan positiva och negativa rättigheter - och en positiv rättighet för någon, innebär slaveri för någon annan. I det här fallet: rätten till sjukvård för A, och skyldigheten att erbjuda den för B. Det skall förstås implicit att A är en sjukling i behov av vård, och att B är en legitimerad läkare eller dylikt. Enbart maximen ?alla skall ha rätt till fri sjukvård? uttrycker dock inte att dessa förhållanden är nödvändiga. Man använder den högljutt nästan som en av slö vana präglad ryggmärksreaktion, utan att betänka vare sig moraliska eller ekonomiska implikationer. Vem skall ha gratis sjukvård? Alla? Även de som är friska? Och omvänt: vilka skall tvingas erbjuda sjukvården? Bara de som är legitimerade att erbjuda den, eller vem som helst? När skall den kunna erbjudas - får rätten till fri vård skjutas upp av tid i väntrum och dylikt? Et cetera. Naturligtvis finns exakt formulerade juridiska paragrafer för vad som gäller, det är inte det jag är ute efter. De flesta som saluför dessa positiva rättigheter har ingen juridisk utbildning i bagaget, och är heller inte intresserade av vare sig juridiken eller ekonomin. De tänker känslomässigt och/eller kollektivistiskt, och de hemfaller åt saker som verkar ?solidariska? eller som på annat sätt helt enkelt "låter bra". "Rättigheter" låter bra - men "skyldigheter" låter en smula mindre bra. "Frihet" låter bra - men "slaveri" låter en smula mindre bra. Men, kära eller prekära läsare, frihet är inte slaveri, trots att de flesta verkar tycka att så är fallet. Den sjuke har inte rätt att förslava sin läkare (vilket är vad propositionen faktiskt säger, om än i andra ordalag) såväl som att en sjuk läkare inte har rätt att förslava en annan läkare - et cetera in absurdum. Det finns också andra implikationer med den positiva rättigheten till fri vård, exempelvis gällande behovet av transplantationer och nya organ. Om jag har rätt till ett nytt hjärta, enbart på grund av mitt behov därav, betyder det att någon annan är skyldig att bidra med ett sådant. Om inget sådant hjärta råkar finnas tillgängligt just när det behövs? Det enda konsekventa blir att döda någon och ta dennes hjärta (men då blir han i akut behov därav, om än aldrig så kort stund, och det hela utmynnar i ett gigantiskt cirkelresonemang). Så långt den moraliska aspekten. Vad gäller den ekonomiska är det förstås inte så att den sjuke i direkt mening förslavar sin läkare; det är inte läkaren som betalar själva kostnaden för sitt arbete, det gör skattebetalarna, och den sjuke har förmodligen betalat stora summor i skatt, varav en del gått till den allmänna sjukvården. Jag vill alltså poängtera att subventionerad sjukvård inte alls är "fri" - den bekostas av alla skattebetalare, vare sig de använder sjukvården eller ej, och vare sig de vill betala till den eller ej. Kan man då säga att den sjuke på sätt och vis betalat för sin "fria" sjukvård, och att systemet på så vis är moraliskt? Låt gå för att han på sätt och vis betalat för den, dvs. indirekt till sjukvården som sådan, men inte för den särskilda behandling han behöver, vilken är den enda han borde behöva betala för. Det är emellertid på intet sätt moraliskt, att tvingas betala för andras behov, och att sedan så att säga få en "fribiljett" in till sjukhuset när man väl behöver en sådan. En privatiserad sjukvård skulle fungera långt mer effektivt, och att betala för den tjänst man använder istället för att tvingas betala för den tjänst andra använder, är det enda moraliska alternativet (vilket kan skötas på många olika vis, men kanske mest rimligt genom en enkel sjukvårdsförsäkring). Det här är inte någon djupare avhandling om den allmänna sjukvården eller de positiva rättigheterna, och ej heller har jag uttryckt några originella tankar, dvs. tankar som inte redan framförts av andra. Jag har bara velat belysa de moraliska såväl som praktiska implikationer som positiva rättigheter faktiskt innebär, och den positiva rättigheten jag valde att tala om råkade vara rätten till fri sjukvård. "Den enes bröd är den andres död", eller "friheten att förslava", eller "man skall leva för varandra" - den altruistiska offerprincipen kan skrivas ut på många sätt, men den är lika avskyvärd oavsett vilket sätt man väljer. Vem skall offras - du eller jag? Jag anser inte att någon skall offras, jag anser inte att sådana offer är nödvändiga eller önskvärda eller moraliska. Om min läsare håller med mig om att människooffer är bestialiska och vidriga, vare sig det rör sig om offrandet av andra eller sig själv, håller han säkert också med mig angående positiva rättigheter, och däribland rätten till fri sjukvård. Jag föreslår en interaktion grundad på valfrihet och ömsesidiga utbyten till ömsesidiga förtjänster, snarare än på tvång och våld. Huruvida mitt förslag är rationellt eller vanvettigt, överlåter jag åt läsaren att avgöra för egen del.