Ja, det tycker jag om patienten har en oåterkallelig fysisk sjukdom som medför mycket kraftigt nedsatt livskvalitet.
Tänk Allan, 27 år som blir förlamad från halsen och nedåt efter en bussolycka. Han måste ha blöja, kan inte sköta sin egen hygien, han har tappat talförmågan (afasi) och kommer aldrig mer att få känna smak eftersom han livet ut måste sondmatas genom näsan/magen. Allan tappar livslusten, han kan inte längre göra någonting. Varken det han älskar, eller de mest basala saker som att gå ut på balkongen en sommardag. Efter ca. 10 år försöker han blinka fram med ögonen "nu vill jag att det här ska ta slut" vad skulle ni svara då? Är det så värdigt att hålla Allan vid "liv" på det sättet, ett "liv" som bara är en enda lång tortyr för honom?
Eller tänk de som tar permobilen nerför ett stup. Väldigt värdig död... Eller inte.
Är det inte bättre att ge personen på dennes egen begäran ett värdigt avslut?