jag ska förklara detta detta är inte vid skapelsens börgan utan detta är när noa förutspår att en stor översvämning ska komma och förgöra alla människor som inte tror på noa.
alla mäniskor förutom noa skulle bli dödade för att han var god! och trodde på gud (jehova)
ungefär samma sak kommer hända vid harmageddon då när gud ingriper för att guds folk håller på att dö ut
eller blir förtykta så att gud blir tvungen att ingripa och ta bort denna tingens årdning som satan styr och satan kommer bli kasstad ner i en så kallad av grund. han kommer va där i tusen år
under dom tusen åren har alla mäniskor blivit fullkomliga och då kan vi bevisa att vi människor inte vill bli ledda av satan inte bara av oss själva.
läs texten under och tänk på att gud inte döda alla och att vi forfarande är släkt med adam o eva och att vi alla är ofullkomliga.
jag vill inte hjärn tvätta bara berrätta att man kan tro på bibeln!
Hur kan Gud, som är fullkomlig, ångra något?
På de flesta av de ställen där det hebreiska ordet nachạm används i betydelsen ”känna ånger”, ”ångra (sig)”, är det i förbindelse med Jehova Gud. I Första Moseboken 6:6, 7 sägs det: ”Jehova ångrade [beklagade, Åk] att han hade gjort människorna på jorden, och han kände sig sårad i sitt hjärta.” Människornas ondska var så stor att han beslöt sig för att utplåna dem från jordens yta med hjälp av en världsomfattande översvämning. Detta kan inte betyda att Gud ”ångrade sig” i den bemärkelsen att han insåg att han hade begått ett fel under skapelsen, för hans verk är fullkomliga. (5Mo 32:4, 5) Att ångra eller beklaga något är motsatsen till att känna glädje och tillfredsställelse. Tanken måste därför vara att Gud ångrade eller beklagade att människorna, efter det att han hade skapat dem, hade blivit så onda att han nu såg sig tvungen att utplåna dem alla, med undantag av Noa och hans familj. Gud finner ju ”inte behag i den ondskefulles död”. (Hes 33:11)
I M’Clintock och Strongs Cyclopædia heter det: ”Det sägs om Gud att han ändrar sinne [nachạm, känner ånger]; men detta kan endast förstås på det sättet att han ändrar sitt handlingssätt gentemot sina skapelser, antingen genom att skänka dem något gott eller genom att låta dem drabbas av något ont. Förändringen i Guds handlingssätt beror på en förändring hos hans skapelser; och det är i den bemärkelsen man med ett mänskligt uttryckssätt kan säga att Gud ändrar sinne.” (1894, bd VIII, sid. 1042) Guds rättfärdiga normer är fasta, stabila och oföränderliga. (Mal 3:6; Jak 1:17) Ingenting kan få Gud att ändra sig i fråga om sina normer, frångå dem eller avvika från dem. Men hans förnuftsbegåvade skapelsers inställning och reaktion när det gäller dessa fullkomliga normer och hur han tillämpar dem kan variera. Inställningen kan vara antingen positiv eller negativ. Om den är positiv gläder det Gud; om den är negativ känner han sorg. Vidare kan hans skapelser ändra inställning från positiv till negativ eller från negativ till positiv. Och eftersom Gud inte ändrar sina normer bara för att de skall passa hans skapelser, kan hans glädje (och de välsignelser den medför) vändas i sorg (som medför tuktan eller straff) eller omvänt. Hans domar och beslut är därför på inget sätt präglade av nyckfullhet, ombytlighet, opålitlighet eller felbedömningar; han uppträder aldrig oberäkneligt eller excentriskt. (Hes 18:21–30; 33:7–20)
Om en krukmakare börjar göra ett kärl och detta kärl blir ”fördärvat i hans hand”, kan han börja om igen och göra en annan typ av kärl. (Jer 18:3, 4) Med detta exempel visar Jehova inte att han är som en jordisk krukmakare som med sin hand kan fördärva ett kärl, utan att han har myndighet över människorna, myndighet att ändra sitt handlande med dem alltefter hur de reagerar på hans rättfärdighet och barmhärtighet. (Jfr Jes 45:9; Rom 9:19–21.) Han kan därför ”känna ånger över den olycka som ... [han] hade tänkt verkställa” mot en nation eller ”känna ånger över det goda” som han ”skulle göra till dess bästa”, allt beroende av hur nationen reagerar på det han har gjort för den tidigare. (Jer 18:5–10) Det är alltså inte så att Jehova, den store krukmakaren, begår fel. Däremot kan den mänskliga ”leran” genomgå en förvandling eller förändring med avseende på hjärtetillståndet, och det kan framkalla ånger eller en ändrad inställning hos Jehova.
Detta gäller både enskilda individer och hela nationer; och det förhållandet att Jehova Gud talar om att han ”ångrar” något i förbindelse med vissa av sina tjänare, som till exempel kung Saul, som vände sig bort från rättfärdighetens väg, visar att Gud inte förutbestämmer den enskilda människans framtid. (Se FÖRUTVETANDE, FÖRUTBESTÄMMELSE.) Att Gud kände ånger över att Saul blev trolös betyder inte att han hade gjort fel då han utvalde Saul till kung och kände ånger av den anledningen. Gud hade däremot orsak att beklaga att Saul, som en människa med fri vilja, inte hade gjort gott bruk av den stora förmån och möjlighet som Gud hade gett honom och att den förändring som skett med Saul gjorde att Gud måste ändra sitt handlande med honom. (1Sa 15:10, 11, 26)
När profeten Samuel avkunnade Guds ogynnsamma dom över Saul sade han: ”Den Härlige i Israel visar sig inte vara falsk, och han ångrar sig inte, för han är inte en människa, så att han skulle ångra sig.” (1Sa 15:28, 29) Människor håller inte alltid ord och uppfyller inte alltid sina löften, och det händer att de inte håller de avtal de ingår. Till följd av sin ofullkomlighet bedömer de ibland saker på ett felaktigt sätt, vilket de senare måste ångra. Så är det aldrig med Gud. (Ps 132:11; Jes 45:23, 24; 55:10, 11)
Det förbund som Gud ingick med ”allt kött” efter den stora översvämningen var en garanti för att Gud aldrig mer skulle låta en översvämning fördärva hela jorden. (1Mo 9:8–17) Det är därför omöjligt att Gud skulle ändra sig eller ångra sig med avseende på detta förbund. När Gud ingick ett förbund med Abraham ”trädde han ... emellan med en ed”, ”en laglig garanti”, för att ”i ännu rikare mått visa löftets arvingar hur oföränderligt hans beslut är”. Guds löfte och Guds ed är ”två oföränderliga ting i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga”. (Heb 6:13–18) Gud ”ångrar sig” heller inte när det gäller sitt edsvurna förbund med sin Son om ett prästadöme som är likt Melkisedeks. (Heb 7:20, 21; Ps 110:4; jfr Rom 11:29.)
När Gud ger ett löfte eller ingår ett förbund kan han dock ställa vissa krav eller villkor som motparten måste uppfylla. Han lovade israeliterna att de skulle bli hans ”särskilda egendom” och ”ett kungarike av präster och en helig nation” om de noggrant lydde hans röst och höll hans förbund. (2Mo 19:5, 6) Gud höll sin del av förbundet, men israeliterna bröt förbundet gång på gång. (Mal 3:6, 7; jfr Neh 9:16–19, 26–31.) När Gud till sist upphävde det förbundet gjorde han det med full rätt, eftersom ansvaret för att hans löfte inte uppfylldes uteslutande vilade på de trolösa israeliterna. (Mt 21:43; Heb 8:7–9)
Gud kan också ”förbarma sig” och ”vända ... sig ifrån” att verkställa ett straff, om hans varning får överträdarna att ändra inställning och uppförande. (5Mo 13:17; Ps 90:13, där uttrycket ”förbarma sig” återger en form av nachạm, ”ändra sinne”, ”känna ånger”) När de vänder tillbaka till honom vänder han tillbaka till dem. (Sak 8:3; Mal 3:7) Då kommer hans bedrövelse att vändas i glädje, för han finner inte behag i att låta syndare dö. (Lu 15:10; Hes 18:32) Gud avviker aldrig från sina rättfärdiga normer, men han ger syndare hjälp, så att de kan vända tillbaka till honom; ja, han uppmanar dem att göra det. Han ber dem vänligt att vända om, breder ut sina händer och säger genom sina sändebud: ”Vänd om, det ber jag er, ... så skall jag inte låta olycka komma över er.” ”Jag ber er, gör inte något så avskyvärt som detta som jag hatar.” (Jes 65:1, 2; Jer 25:5, 6; 44:4, 5) Han ger dem gott om tid att ändra sig (Neh 9:30; jfr Upp 2:20–23) och är mycket tålmodig och fördragsam, ”eftersom han inte vill att någon skall drabbas av förintelse utan att alla skall nå fram till sinnesändring”. (2Pe 3:8, 9; Rom 2:4, 5) Ibland lät han kärleksfullt sitt budskap åtföljas av kraftgärningar, underverk, som styrkte åhörarnas tro och visade att hans sändebud hade fått sitt uppdrag av honom. (Apg 9:32–35) När hans budskap förkastas ger han tuktan; han håller tillbaka sin ynnest och sitt beskydd och tillåter därigenom att förhärdade syndare drabbas av umbäranden och hungersnöd och blir undertryckta av sina fiender. Det kanske kan få dem att ta sitt förnuft till fånga och börja frukta Gud på rätt sätt igen, och det kan få dem att inse att de har handlat dåraktigt och att deras värderingar har varit orätta. (2Kr 33:10–13; Neh 9:28, 29; Am 4:6–11)
Det finns emellertid en gräns för hans tålamod, och när den är nådd har han ”tröttnat på att känna ånger”; då kan hans beslut att verkställa straff inte ändras. (Jer 15:6, 7; 23:19, 20; 3Mo 26:14–33) Han ”tänker” inte längre bara ut eller ”formar” en olycka mot överträdarna (Jer 18:11; 26:3–6), utan han har fattat ett oåterkalleligt beslut. (2Ku 23:24–27; Jes 43:13; Jer 4:28; Sef 3:8; Upp 11:17, 18)
Att Gud är villig att förlåta dem som ångrar sig och ändrar sinne och barmhärtigt öppnar möjligheten till förlåtelse, även om de har felat gång på gång, utgör ett gott exempel för alla hans tjänare. (Mt 18:21, 22; Mk 3:28; Lu 17:3, 4; 1Jo 1:9; se FÖRLÅTELSE.)
allt från bibeln
![[huh]](/legacy/smileys/huh.gif "huh")