Jag har diagnosierad depression, ätstörning och socialfobi som jag är medicinerad för. Så är jag paranoid och har självskadebeteende(detta märks/händer knappt längre för mig).
Många som nyligen har gått bort i min närhet så jag känner mig ganska tucktad. Har även en vän som ligger nedsövd på IVA som vart med i en bilolycka för snart tre veckor sedan.
Jag har vart mobbat sedan jag började att gå i skolan av olika anledningar, misshandlad och ett par sexuella övergrepp.
Jag har provat mycket för att jag ska bli bättre, men allt känns jävligt tungt ändå. Jag går inte längre till psykolog för jag tycker det bara blev värre.
Är det någon som delar samma/några upplevelser som lyckats komma vidare från det, som vill dela med sig?
Jag kan inte påstå att det går att jämföra mitt liv med ditt.
Jag har inte diagnostiserats för ätstörningar, dock väger jag ca 7-10 kg för lite om man kollar i BMI.
Min morfar gick bort för snart 1 år sedan.
Det var ju såklart tungt :/
Sedan var jag mobbad under hela mellanstadiet,
och är fortfarande hatad av alla tjejer som "betyder ngt".
Men jag har lärt mig att skita i andra
och att acceptera att jag inte är eller kommer bli som dom.
Antagligen kmr det dröjja länge innan du kmr ifrån allt,
det då har upplevt sitter ju kvar på insidan.
Men det viktigaste är att du har vänner som accepterar dig
för vem du är och inget annat.
Jag hittade vänner som var äkta,
till skillnad från vissa andra som bara varit där
när dom kände för det.
Jag tror att det är bra att prata med en psykolog,
men BARA och då menar jag BARA, om det är ngn
som man känner sig trygg med. Man ska kunna
berätta självmant för att det känns bra, inte
för att man känner sig tvingad.
Jag har väl egentligen inte så mkt att komma med,
jag har ju inte vart med om det som du har,
men även om det inte var till ngn nytta
önskar jag dig lycka till påvägen mot en bättre framtid :)
