Vad kul att du tar upp Irak-kriget smarties! Låt mig tillägga lite info om det.
Irak-kriget är ett lysande exempel på hur kapitalism skapar krig. För tänk efter, under kriget måste du köpa en jävla massa vapen, du måste ha ammunition, någon måste förse soldaterna med mat, någon måste ta hand om soldaternas brev hem och deras latrinavfall och någon måste transportera allt detta till och från dem, och så vidare. När kriget är slut och infrastrukturen är raserad kommer det nya aktörer in. Nya vägar måste byggas, kraftverk måste anläggas, hus måste byggas, elstolpar måstes resas, material måste återigen transporteras fram och tillbaka, bränsle måste driva bilarna och byggjobbarna måste ha mat, kontrakt måste fördelas på utvinning av naturresurser (olja till exempel), hela kalaset skall bevakas av media som tjänar massor av pengar på sensationsnyheter... och så vidare, och så vidare, ni kan själva tänka er hur mycket det är som skall göras, köpas och läggas kontrakt på. Detta vet förstås jätteföretagen om och när det nalkas krig dras dyra lobbyist-kampanjer igång, nu skall propaganda tillverkas och senatorer och kongressledamöter övertygas, media tjänar pengar på sensationsnyheter och matar ut skrämselpropaganda till folket, hela marknaden pressar på och för en enda sak; Krig
För ett land där den mesta makten utgår ifrån näringslivet (kapitalism) så har rätt och fel, frågor om liv och död och humanism ingen betydelse. Det är pengarna som styr, pengar är allt. Alla människors värde räknas i pengar under kapitalism, för fem dollar skulle självklart inga företag döda en endaste människa, men för tio tusen eller hundratals tusen dollar suddas sakta gränsen mellan rätt och fel, liv och död ut. Speciellt när det är många som delar på ansvaret (aktieägarna).
Jag är inte en man som predikar om ondska och godhet (ondska och godhet är något som finns i oss alla) men när man ser det ur det perspektivet, lägger till hur företagen döljer allt från Nevrosedyn-skador till Asbest-cancer och rökning som dödar, miljöförstöring och gift i mat och kläder, känner man inte någonstans att kapitalism ändå kommer skrämmande nära vad man kan kalla ondska? Om vi ska se på det lite sobert och analyserande, kapitalismen ger fel incitament. Kapitalismen och framför allt aktiemarknadssystemet plockar fram människans allra sämsta sidor, det lönar sig att göra fel. Man ger godis till den hund som biter, och skäller på den som beter sig bra. Borde det inte vara tvärt om? Som jag ser det har man två val egentligen, antingen så tänker man att det inte går att göra något åt och då är det bara att vänta på nästa Irak-krig. Vänta på att nästa hjärtskärande bilder på tv ska kablas ut med förtvivlade människor som gråter på gatorna efter att ha förlorat sina närmaste i den senaste USA-bombningen. Vi har alla sett bilderna på den brännskadade flickan som sett sina föräldrar brinna upp i napalmbomningarna under vietnam-kriget, och som naken med brännskador flyr från amerikanerna. Vi har sett bilderna på massgravarna i sydamerika och hört berättelserna om mystiska försvinnanden och hört om contras. Vi har sett bilder på när en pappa hamnat mitt i en eldstrid och försöker förtvivlat skydda sin son med sin egen kropp, men efter en stund rycker sonen till och sjunker ihop och man förstår att han har träffats av en israelisk kula och man ser pappans min, och jag mins att hans bedrövade ansikte gick rakt in i hjärtat och brände en bild. En bild av krigets absoluta vedervärdighet. Idag ser vi irakier som gråter på tv. Vad ser vi imorgon? Det fortsätter i all oändlighet, det behövs alltid nya krig för att tillfredställa marknaden. Det är kapitalismens natur. Antingen accepterar vi det, eller så inser vi att vi helt enkelt måste hitta en ny världsordning. En världsordning som är byggd nerifrån och upp, av arbetarklassen (vi som arbetar åt någon annan). En världsordning där krig inte lönar sig, där incitamentet är att göra bra och goda saker istället. Det är inte lätt, speciellt inte när vi inte ens vet exakt hur vi ska ha det (att rita det perfekta samhället i teorin är omöjligt), det är jag den förste att ställa upp på. Men det går, vi måste följa vår inre känsla för vad som är rätt och fel. Vi måste fatta kloka och upplysta beslut och lyssna på de människor det gäller, samtidigt som en folkmassa inte alltid vet bäst. Vi måste vara modiga när det blåser högervindar och borgarsvinen vill privatisera våra sjukhus. Vi har fått den politiska makten (parlamentarisk representativ demokrati) genom hård förbannad kamp, vi har fått drägligare villkor på våra arbetsplatser genom hård förbannad kamp, och vi har fått tillgång till utbildning genom hård förbannad kamp, vår historia har visat att inget samhällssystem är hugget i sten (hövdingar, kung och adel, kejsare och teokrati, de har alla försvunnit och nytt har kommit) och vi ska sakta men säkert vinna vinna mark på område efter område tills vi nått en humanare världsorning genom samma hårda förbannade kamp. Behöver jag ens säga att alla behövs? Här handlar det inte om någon revolution där alla tar till vapen och hänger dom rika, det leder oss bara till nytt lidande, här handlar det om att dela ut flygblad, hålla engagerande tal, skriva debattinlägg, annordna demonstrationer, diskutera med sina kompisar, köpa KRAV-märkt mat, hålla bokbord i skolorna, samla in pengar, engagera och informera, och så vidare. Alla har något att tillföra. Kom ihåg att det är vi som säger \"av alla efter förmåga, åt alla efter behov\", det betyder i grunden att vi vill ha ett samhälle där allas grundläggande behov är tillfredställda men det betyder också att du inte behöver vara jättelärd i Marx och socialismen eller vara någon som håller vackra tal, du behöver inte ens dyka upp på mötena om du inte har tid eller ork. För oss är du viktig ändå. Dessutom kan det ju vara kul att veta att hos oss hittar man alltid en kamrat. Eftersom vi är humanister vet vi att alla inte är perfekta, och är det något vi avskyr är det när man sparkar på någon som ligger. Okej nu har jag gjort min poäng tydlig, alla behövs.
