"Big Bang (eller Stora smällen), är standardteorin om universums uppkomst. Enligt denna teori skapades universum och rumtiden för ca 13,7 miljarder år sedan, då universum började expandera från att ha varit koncentrerat i en punkt. Termen myntades av astronomen Fred Hoyle (som var motståndare till den) under en radiointervju i BBC den 28 mars 1949. Termen i sig är dock missvisande då det inte handlar om en explosion av materia i en tom rymd utan istället om en expansion av rummet självt som materian befinner sig i. Grunden till Big Bang-teorin lades dock redan 1922 av den ryske matematikern Aleksandr Fridman och oberoende 1927 av den katolske prästen och astronomen fader Georges Lemaître (1894-1966). Fridman var den förste som upptäckte att det fanns lösningar till Albert Einsteins allmänna relativitetsteori där universum inte var statiskt utan kunde utvidgas eller krympa. Einstein hade infört den kosmologiska konstanten i sina fältekvationer för att kunna ha ett statiskt universum, och avfärdade i början Fridmans ekvationer som ofysikaliska. Lemaître återupptäckte dessa lösningar fem år senare och var den som drog slutsatsen att om universum expanderar måste det ha haft en början – det som numera kallas Big Bang."
"Big Bang definieras som singulariteten vid universums skapelse. Stephen Hawking har dock visat att en möjlighet (på grund av kvantmekaniska effekter) är att universum skapades utan någon singularitet det första ögonblicket. Istället skulle rumtiden bildat en slags avrundad geometri, ungefär på samma sätt som man inte finner någon spets på jordytan när man åker till nordpolen."
"Big Bang beskriver ett utvecklingsförlopp för universum. Enligt Big Bang-teorin är dagens universum ett resultat av en rumslig expansion av hela universum. Expansionsförloppet kan enligt teorin ske på olika sätt beroende på bland annat mängden materia i universum. Ett vanligt missförstånd rörande Big Bang är att teorin beskriver en explosion i likhet med en bomb. Skillnaden mellan expansionen som Big Bang-teorin beskriver och en vanlig expansion är att den vanliga expansionen sker i ett befintligt rum medan universums expansion är en expansion av själva rummet i sig självt. Resultatet av den vanliga expansionen är sålunda att produkten av expansionen expanderar i ett i övrigt tomt utrymme. Däremot expanderar universum genom att avståndet mellan varje punkt på större avstånd i universum ökar med tiden. Tiden själv deltar inte i expansionen, ej heller din lokala måttstock. Skalan hos nära föremål blir därför konstant, vilket brukar förklaras med att gravitationens attraktion överväger på nära håll. Då rummet och tiden (rumtiden) skapades i och med Big Bang är frågor som "vad expanderar universum i?" eller "vad finns utanför universum?" meningslösa, då rumsliga begrepp, enligt teorin, inte är definierade på andra ställen än i universum. Också tidsbegreppet "före Big Bang", är av samma anledning meningslöst"
"Nukleosyntes är fysikaliska processer som skapar nya atomkärnor ur tidigare existerande nukleoner och subatomära partiklar. Nukleonerna består av kvarkar som binds ihop av gluoner. Man anser att de första lätta isotoperna uppstod vid Big Bang, långt innan det fanns stjärnor. Övriga grundämnen bildas genom kärnreaktioner i stjärnor vid olika tillfällen under deras livscykel.De första nukleonerna, protoner och neutroner, anses ha uppstått i samband med Big Bang, då temperaturen (energitätheten) hade sjunkit till omkring 10 MegaKelvin. I loppet av de första tre minuterna skapades de enklaste atomkärnorna. Strax efter den förmodade Big Bang kom på så sätt vanlig materia i universum att bestå av cirka 24% helium, 76% väte (efter vikt) och mindre mängd av andra isotoper som deuterium, helium-3 och litium-7.
Nukleosyntes av lättare atomkärnor försiggår huvudsakligen i stjärnor. Vid sådana kärnreaktioner uppstår grundämnen som kol, syre, kisel upp till och med järn.
Tyngre grundämnen än järn skapas främst vid supernovaexplosioner, eftersom de inte kan uppstå vid termodynamisk jämvikt. Stjärnor som har mer än fyra gånger solens massa har stadigt producerat tyngre atomer, men kommer, när kärnbränslet för fusionen tagit slut, att explodera som en supernova. I den sista fasen, när stjärnans kärna imploderar uppstår intensiv strålning, som kan producera de allra tyngsta atomkärnorna. Dessa atomer sprids sedan ut när stjärnan exploderar och blir en del av det interstellära mediet som nya stjärnor och planetsystem bildas ur.
En fjärde process är så kallad spallation av kosmisk strålning.
På dessa sätt har universums massa i dag blivit fördelad på 74% väte, 24% helium, 1% syre, 0,5% kol och 0,5% andra grundämnen. Solen är en relativt ung tredje generationens stjärna med så kallad metallicitet på ca 1,6. Detta är en förutsättning för att planeter som jorden ska kunna bildas. Solsystemets planeter har ju ett högt innehåll av andra ämnen än väte och helium"
Källa:- Wikipedia
Men såklart är det inte den säkraste källan.
![[rolleyes]](/legacy/smileys/rolleyes.gif "rolleyes")