Citat av Razumichin
Citat av HammerAndSickle
Kapitalisterna/bourgeoisien kommer med stor sannolikhet ALLTID att vilja leva i ett kapitalistiskt samhälle - de har ju allt att vinna på detta och kommer därför inte att acceptera socialism ens om vi visar på dess överlägsenhet. Därmed tror jag att det är nödvändigt att tvinga in borgarklassen i socialismen - förtrycka dem, om du så vill.
Citat av AnArchoz
Citat av HammerAndSickle
så tar jag genast tillbaka det
Jadu...
Vill till att börja med understryka att detta inte handlar om
yttrandefrihet eller åsiktsfrihet.
Det verkar också som att jag behöver förtydliga hur jag definierar förtryck. Trodde inte att det skulle behövas i en diskussion med en annan socialist men uppenbarligen har det ju blivit en del förvirring. Passar på att göra en kort genomgång av historiematerialismen också, förhoppningsvis kan det bringa er lite klarhet i det hela.
Förtryck har alltid funnits, organiserat förtryck är lika gammalt som klassamhället: det är själva
förutsättningen för klassamhället att en klass förtrycker en annan. Under feodalismen (det klassamhälle som föregått vårt) var adeln, feodalherrarna och kungen de härskande klasserna. De förtryckte bönderna, som tvingades betala jordränta, de förtryckte de livegna som inte ens ägde sin kropp i lagens mening. Även borgarklassen var i viss mån förtryckt. Men upptäcktsresorna, "upptäckterna" av Amerika och Afrika, skapade en ny marknad. Borgarklassen behövde arbetare till fabrikerna, man behövde städer där arbetskraften koncentrerades osv. Feodalismen, ett system där var man hade sin medfödda plats, kunde inte uppfylla borgarnas ständigt växande krav på profit. Borgarklassen blev således den
revolutionära klassen.
Ett bra exempel på en borgerlig revolution är den franska revolutionen 1789, där borgarklassen med våld störtade sina förtryckare och tog makten. Med upphävandet av feodalismen kunde borgarna nu skapa ett samhälle helt efter sina egna principer. Man "befriade" människorna från feodalismens bojor, och visst blev även underklassen befriad, men bara för att förslavas i ett nytt klassamhälle: kapitalismen. Det bör också noteras hur de härskande klasserna i feodalismen i stor utsträckning "transformerades" till borgare.
Så till det kapitalistiska klassamhället. Klassmotsättningarna i kapitalismen är så tydliga som de någonsin kan bli, endast två klasser existerar:
borgarklassen, eller
"bourgeoisien", de som har kontroll över produktionsmedlen och därför den politiska makten, och
proletariatet, som inte äger några produktionsmedel bortsett från sin egen arbetskraft och därför måste sälja denna för att överleva.
"Vänta nu här" säger en borgare. "Proletärerna är inte förtryckta. Vi ger dem ju lön för det arbete de utför, vi betalar dem ju för att arbeta vid våra maskiner".
Detta är dock inte sant. Arbetarklassen utsugs av bourgeoisien, mervärdet av vad proletärerna producerar går ned i borgarens ficka. Blott en bråkdel av arbetet proletären faktiskt utför får han tillbaka i lön. (jag har gått in på detta i mitt första inlägg i denna tråd.)
"Men", invänder här nästa borgare, "vi tvingar inte proletärerna att jobba åt oss. De är fria att sälja sin arbetskraft till vem de vill, till vilket pris de vill!"
Jo, det är en fin valfrihet, att arbeta eller att inte äta. En valfrihet som inte är större än vad slavarna i det gamla Grekland hade.
Proletären har ingen valfrihet. H*n har ingen makt att påverka sin situation. H*n är förtryckt. Socialismens mål är att upphäva detta förtryck.
Hur ska nu detta göras? Diverse s.k. "utopiska socialister" (varav den mest framstående troligtvis var Robert Owen) såg det orättvisa i det kapitalistiska klassamhället och försökte hitta ett alternativ till det. De utopiska socialisterna litade dock i allt för stor utsträckning på förnuftets makt. Man trodde att om borgarklassen uppmärksammades på hur orättvis kapitalismen är, så skulle de försöka upphäva detta samhälle till förmån för ett bättre. De utopiska socialisterna såg inte, att borgarklassen inte förtryckte arbetarklassen för att de inte visste bättre, inte för att de var onda, utan för att det låg i deras
klassintresse, de hade en materiell vinning att göra på det. Således är borgarklassen inte längre en revolutionär klass.
Liksom feodalherrarna rättfärdigade sitt förtryck av de undre klasserna (oftast med religiösa argument), rättfärdigar borgarklassen sitt förtryck av proletariatet. Den revolutionära klassen i kapitalismen är alltså proletariatet, de förtryckta. Och liksom borgarklassen på många ställen krossade feodalismen med en väpnad revolution, måste med stor sannolikhet proletariatet störta borgarklassen med en väpnad revolution.
Efter denna revolution byts rollerna tillfälligt om: proletariatet har den politiska makten och utövar denna för att förtrycka borgarklassen.
Och det är här jag ju bör förtydliga vad jag menar med förtryck:
Klass definieras som bekant av
förhållande till produktionsmedlen. I kapitalismen är det borgarklassen som äger produktionsmedlen, således är de den härskande klassen. Efter den proletära revolutionen är proletariatets främsta uppgift att beslagta borgarnas egendom och produktionsmedel och kollektivisera dessa, det villa säga omvandla borgarklassens privilegier till allas rättigheter. Detta är en form av förtryck: vårt mål är att ta ifrån borgarna deras egendom, med våld om så krävs. Dock inte för att göra det till vår egen, privata egendom, utan för att göra det till allas gemensamma egendom. För liksom de härskande klasserna i feodalismen blev en del av borgarklassen, finns ingen annan lösning än att borgarklassen i slutändan blir en del av proletariatet. De är borgare just eftersom att de privat äger produktionsmedel, när de inte längre gör detta, är de inte längre borgare.
En mer ingående lista på åtgärder som en proletär regering bör utföra finns i Det kommunistiska partiets manifest (som är från 1848 men ständigt lika aktuellt):
"1. Jordegendomens expropriering och jordräntans användning till statsutgifter.
2. Stark progressiv beskattning.
3. Arvsrättens avskaffande.
4. Konfiskation av alla emigranters och rebellers egendom.
5. Kreditens centralisering i statens händer genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol.
6. Centralisering av transportväsendet i statens händer.
7. Utökande av nationalfabriker, produktionsinstrument, uppodling och förbättring av jorden efter en samhällelig plan.
8. Lika arbetstvång för alla, upprättande av industriella arméer, särskilt för åkerbruket.
9. Förenande av jordbruks- och industridriften; åtgärder för att så småningom utplåna skillnaden mellan stad och landsbygd.
10. Offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn. Avskaffande av fabriksarbetet för barn i dess nuvarande form. Uppfostrans förenande med den materiella produktionen o.s.v."
Jag rekommenderar alla som vill sätta sig in mer i kommunism att läsa det, det är nästan nödvändigt för en förståelse för vad kommunism är. I första kapitlet finns också en betydligt bättre historiematerialistisk beskrivning än den jag har givit. Det finns på
den här länken.
Herregud, märker att jag har skrivit en hel roman tänkte bara skriva ett kort svar till en början. Nåja, hoppas att jag inte fransade ut allt för mycket. Min mening var egentligen bara att förklara hur det förtryck jag förespråkar bara är till för att ta ned borgarklassen från sin upphöjda position, ned till våran. Det är alltså inte så att borgarna enligt lag skall diskrimineras eller ha färre rättigheter än proletariatet, de ska ha
exakt samma rättigheter. Varken mer eller mindre. Se där, det gick ju att sammanfatta på fem rader det där.